Yttrandefrihet

I min bok Tidlös utbildning: en introduktion (2016) försvarade jag yttrandefrihet som ett av de bästa tecknen på ett hälsosamt samhälle och att "ju mer begränsningar som införs desto mer avviker samhället från visdom" (sida 140). Sedan dess har jag dock råkat på två argument mot total yttrandefrihet som fick mig att vilja reflektera över om jag kan ha formulerat ett bristfullt argument för yttrandefrihet.

Det första motargumentet eller bristfullheten i yttrandefrihet är att inte alla har samma förutsättningar att nå ut med sitt budskap, behov eller åsikt. Samhällsgrupper som befinner sig i majoritet och människor med de största teknologiska plattformarna övertalar och hypnotiserar andra; inte genom de bästa argumenten utan främst genom att "skrika högst" och vara synligast. Tron på att "idéernas marknadsplats" kommer låta de bästa argumenten vinna genom egen merit har därmed glömt att ta det här med i beräkning.

Det andra motargumentet är att yttrandefrihet leder även till att ingen begränsning eller filter sätts mot reklam, skvaller, skräppost, trams, bedrägerier, rykten, och dåligt informerade åsikter som i många fall riskerar att dränka mer användbar, nyttig och väsentlig information.

Då jag håller med om dessa brister i yttrandefrihet kände jag mig manad att gå tillbaka och läsa vad jag skrev i min egen utvärdering av yttrandefrihet i boken. Jag funderade på om jag kanske nått en felaktig slutsats eller inte använt de tidlösa parametrarna korrekt.

Lyckligtvis var det jag skrev något jag fortfarande till stor del ställer mig bakom. Min huvudpoäng i utvärderingen var att yttrandefrihet inte fungerar utan Tidlös utbildning med dess praktiserande av icke-identifiering och utveckling. Jag kunde definitivt ha gått mer in i detalj på ämnet, men texten är inte alls så bristfull som jag fruktade att den skulle vara. Tvärtom försvarar jag inte yttrandefrihet så mycket som jag påpekar att den behöver ett komplement i form av rätt utbildning och en visdomskompass, annars kan människor inte hantera ett sådant ideal. Citat från boken:

"Yttrandefrihet innebär också ett ansvar att kunna ta motreaktioner annars finns alltid valet att hålla tyst. Ingen kan förvänta sig accepterande människor som kan ta ansvar för varken yttrandefrihet eller något annat förrän de gjort arbetet som krävs med att utveckla sig själva."

En fråga som fortfarande är relevant är dock hur rätt undervisning och information, vare sig vi pratar om Tidlös utbildning eller något liknande, kan nå fram till människor om den inte framförs av de största plattformarna eller om den drunknar i ett hav av trivial, banal och förledande information? På sätt och vis handlar hela boken om det här problemet, särskilt de två första kapitlen, så det var inte nödvändigt att återupprepa detta. Att för mycket information och åsikter utgör ett problem för visdom är definitivt inte något jag glömt att uppmärksamma eller begrunda. Att människor med mest inflytande har mer informationsmakt är även relaterat till detta, och lite av en självklarhet, även om jag inte nämner det direkt.

Det var av just den anledningen jag valde att uttrycka en varning i texten, där jag tog upp att brott mot förståelsen av tidlös sanning genom förbud, bortslarvande eller förvrängning av Tidlös utbildning inte kommer att förlåtas (av verkligheten). Inget fungerar utan den. Inte politik, inte religion, inte skola, inte regelstyre, inte revolution, och inte yttrandefrihet. Och för att försäkra att Tidlös utbildning får det utrymme den behöver för en hälsosammare värld med hälsosammare människor, skulle jag faktiskt prioritera den framför total yttrandefrihet. Detta innebär ingen större risk för det väsentligaste i yttrandefrihet, då yttrandefrihet till stor del är inkluderad i Tidlös utbildning. Men den nödvändiga respekt som behövs för den yttersta verklighetens principer i ett hälsosamt samhälle kan kräva en begränsning eller ifrågasättande av yttrandefrihet i dess nuvarande form. Men ska vi tillämpa någon form av begränsning och straff måste det vara konstruktivt och förnuftigt. Att förbjuda uppmaning till våld är redan en förnuftig begränsning.

Hur man når ut till människor med visdom har alltid varit en utmaning. Går man på för starkt blir visdom lätt fanatisk religion med åsiktsförtryck, och skapar man en mystik kring visdom för att attrahera genom att dölja den i kloster eller hemliga sällskap så blir den lätt elitisk eller krossas av andra ideal som blir totalitära i dess plats.

Sann yttrandefrihet tillhör ett högre tillstånd. Majoriteten människor vill egentligen inte ha yttrandefrihet. Vanliga människor är partiska, passionerade och grupptrycksbenägna. Samtidigt är yttrandefrihet något lockande som kan stödja individers eller gruppers egna krav och begär tills dessa är nådda och därefter oundvikligen begränsar samma yttrandefrihet med just dessa krav och begär. Sådan är yttrandefrihetens resultat utan tidlös visdom.

Men om vi redan betraktar yttrandefrihet som ett ideal i vår västerländska kultur, då kanske svaret på hur vi ska uppmärksamma Tidlös utbildning ligga just i att påpeka att vårt nuvarande ideal av yttrandefrihet behöver den här typen av visdom som komplement för att kunna fungera och vara realistisk. Att säga att sann yttrandefrihet behöver Tidlös utbildning, eller visdom, annars är den omöjlig, kan ge oss en effektiv retorik som är enkel att komma ihåg och kan samtidigt skapa intresse kring Tidlös utbildning.