Inledande argument
Vi utgår pragmatiskt från att vi vill förbättra vår egen livskvalitet, känsla av mening, och hälsa. Därefter livskvaliteten och hälsan hos de omkring oss – först närmsta familjen, sedan landsmän, därefter lokala världsdelen och sedan resten av världen. Om vi inte själva når en tillfredsställande livskvalitet är det osannolikt att vi bryr oss om resten av världen, eller ens de som står oss nära ifall vi befinner oss i en riktigt frustrerad eller plågad position.
När vi börjar uppnå en viss livskvalitet vill vi gärna bevara den, och därmed uppkommer ett intresse i att etablera våra egna värderingar på de som står oss närmast, värderingar som stöder det rådande läget. Om livskvaliteten är riktigt hög vill individen gärna blanda sig i hela världens affärer av samma anledning.
Än så länge har ingen lyckats etablera några värderingar eller system som inte lett till exploatering och förtryck av andra människor, särskilt de människor som befinner sig på längst avstånd från individen socialt och geografiskt. Detta trots att många haft "goda avsikter." Hög livskvalitet är svår att stabilisera just på grund av att den ofta bygger på någon form av obalans eller utnyttjande.
Den stora frågan är då hur vi kan hjälpa oss själva, hur vi kan hjälpa andra, och hur vi kan hjälpa och förbättra våra kulturella värderingar överlag utan orättvisor? Eller om vi ens borde försöka?
Notera att även om vi här väljer att kalla materialistisk rikedom och makt för "hög livskvalitet" (vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant då behovet att skydda position och tillgångar ofta skapar stress och ökat krav på ansvarstagande) är sådan livskvalitet inte möjlig för varje individ och skapar därmed oundvikligen kulturell friktion.
Det centrala är med andra ord att frågor om att hjälpa, förbättra och värdera (oavsett vem eller vad) har ingen mening utan en standard eller måttstock att förhålla oss till. Vi behöver parametrar för hälsa, livskvalitet och förbättring att orientera oss kring, likt en kompass.
Att bara gå på intuition eller känslor och samvete är, som vi sett, ineffektivt eftersom vad som kan framstå som hjälp och rätt vägledning i ögonblicket antingen distraherar från att se de större eller dolda problemen, eller, som värst, orsakar värre konsekvenser på lång sikt. Dessutom är vädjan till känslor och samvete ineffektivt mot de människor som är känslomässigt likgiltiga och avtrubbade. Sådana människor behöver en annan typ av motivation.
Vi skulle kunna bli en av dessa människor och strunta i alltsammans. Men det skulle bara leda till att andra fortsätter med sina partiska värderingar, vilka kan leda till konsekvenser för oss själva vi inte räknat med, så att vi ångrar vår passivitet bittert. Och om lösningen skulle vara ett ideal av att alla slutar förbättra, då måste detta fortfarande motiveras. Och om det behöver motiveras och upprätthållas som ideal, då skiljer det sig inte väsentligt från någon annan värdering. Då blir det bara icke-värdering som vår värdering.
Vi behöver därmed en opartisk logik som räknar ut väsentlighet för samhälleligt förnuft. En förnuftig grundutbildning, om den ska utföra sitt verkliga syfte och främja hälsosamma värderingar, måste vara uppmärksam, särskiljande och utvärderande. Och för att kunna utvärdera något som "bra" eller "dåligt," oavsett vad det gäller, måste utvärderingen vara ansluten till ett system.
Det är här nödvändigheten av ett verktyg eller kunskapsteori kommer in i bilden. Ett verktyg i form av en utvärderingskompass som kan etablera parametrar för individuell, relationell, och kulturell utveckling/hälsa som måttstock.
Detta är syftet med min utbildning, och varför den även kan kallas 'Väsentlig utbildning'.
När det kommer till att nå en högre opartisk logik eller förnuftig utbildning i fråga om "utveckling," "riktning," och "värdering," måste vi medge att kunskap är väsentligt, och att kunskap bör vara verklighetsförankrad – det vill säga vara sann.
Kan en lögn eller rent påhitt någonsin ge oss en vettig riktning? Kanske om människor vore robotar som gick att programmera. Men även en sådan programmering skulle inte nödvändigtvis leda till en hälsosam utveckling i längden om vi inte etablerat vad som är "utveckling," "hälsosamt" eller hållbart till att börja med. Och om det är baserat på någons preferens, är denna preferens verkligen deras egen eller är den "programmerad"? Dessutom kan vi inte veta om människor verkligen börjar som blanka papper som går att programmera, och om vi ljuger om det riskerar vi allvarliga konsekvenser. Så i vilket fall måste vi först ha vetskap, inte preferens eller påhitt.
Så hur når vi vetskap eller kunskap (fakta, sanning) om något överhuvudtaget? Först måste vi söka något som går att veta, nå ett gemensamt grundantagande alla kan ställa sig bakom. Vad kan vi alla veta med säkerhet? Bara det som återupprepar sig är möjligt för alla att veta med säkerhet. Utan upprepning i fenomen kan ingen objektiv eller användbar kunskap etableras. All exakt kunskap, alla mått, är bara möjliga genom observation av upprepande ting och processer.
Detta gäller även vad folk kallar enstaka händelser. För att ha kunskap om enstaka händelser, t ex att en bilolycka har skett på en väg efter att ha krockat med en älg, måste du först ha kunskap om både bilar, älgar, och vägar. Allt detta kräver i sin tur upprepning. Hade du aldrig tidigare bevittnat något av detta och sett denna kombination av fenomen för första gången, skulle du inte ha någon aning om vad det är.
Vi bör först acceptera rörelse (förändring, tid) som grund för kunskap; därefter matematiska enheter (tal). Förutom det vet vi bara att en värld som vi lever i existerar, och att vårt medvetande i oss själva existerar. Detta är fakta, verklighet, även om det inte går att bevisa eller motbevisa. Allt annat är värdelöst som grund. Allt annat är bara okända kvantiteter och fenomen, så som "natur," "materia," "liv," "död," "energi," "ljus," "mörker," o s v. Inget av dessa kvantiteter eller fenomen fungerar som utgångspunkt.
Vi har därmed börjat formulera en utgångspunkt för väsentliga filosofiska principer, principer som kan kallas "tidlösa" och bestående (permanenta). Med andra ord börjar kunskap med upplevelse och filosofi. Inte med vetenskap eller information. För även om du läser en faktabok eller någons statistiska undersökning, kan du fortfarande inte veta om informationen du läser är sann eller kompetent utförd.
Nästa steg är att söka orsaken bakom fenomen och bakom vårt medvetande som upplever. Så vi reducerar fenomen tills deras grundelement inte längre går att reducera, för att se hur de är uppbyggda. Vi observerar världen som primärt rörelse, och att den grundläggande rörelsen som upprepar sig är cirkulär i form av, t ex, dygn och årstider. Ingenting är därmed permanent, förutom själva rörelsen. Detta kan kallas för en "konfigurering" världen är grundad på. En "yttersta" verklighet. Allt annat sätts ihop och bryts ned, men rörelse (tid) består.
Men hur fungerar rörelse? Vad är dess orsaksmekanism?
För att rörelse ska kunna fungera krävs en växelverkan; en polaritet; två anslutna ting som samtidigt stöter bort varandra. Ett enda ting kan inte producera rörelse eller fenomen. Inte heller två ting om inte dessa utgör två motsatser med jämförbar styrka eller permanens och med kapacitet för omvandling.
Vi når därmed slutsatsen att existens är beroende av minst tre aspekter för att kunna producera mer fenomen och forma en värld som den vi existerar i. Vi bör även anta att medvetandet är uppbyggt på samma vis. Därmed kan vi formulera denna grundläggande och permanenta orsak bakom fenomen i följande matematiska symboler:
+ (kraft)
- (motkraft)
∞ (anslutenhet; växlande, omvandlande eller medlande kraft; jämvikt och avbruten jämvikt)
Det här är det närmaste vi kommer en konfigurering eller tidlös orsak bakom verklighetens rörelse, fenomen och effekter – eftersom fenomen inte går att reducera eller dela upp i mindre beståndsdelar. I brist på en bättre symbol kan vi även använda denna triad som symbol för vårt medvetandes grundelement eller grundprinciper. Denna tidlösa orsak som reglerar sakers väsen blir därmed grunden för vår kunskap, och är följaktligen mest värdig som vägledare.
Riktig opartisk kunskap kräver upptäckten av kategorierna till verklighetens konfigurering, d v s de tidlösa naturlagarna, och fördjupning i uppskattningen av deras betydelse. Dessa principer förmedlar vad vi bör finna i vår upplevelse och erfarenhet. De är främst en formel för att behålla i vårt minne de upplevelseelement som är tidlösa. De är aldrig önsketänkande.
Så vilka slutsatser kan vi dra och hur kan vi tillämpa denna grundläggande kunskap i fråga om "värdering," "förbättring," och "riktning"?
Det är uppenbart att cirkulär rörelse eller en permanent bakgrund (orsak) inte kan ha någon riktning eller förbättring. Det är också uppenbart att försöka göra något annat permanent är att utmana eller kämpa emot denna grundläggande konfigurering, vilket bara kan leda till frustration och besvikelse. Det blir därmed också uppenbart att inget kan ha något slutgiltigt mål eller höjdpunktssyfte i en permanent eller upprepande (cyklisk) evighet. Faktum är att det inte kan finnas något höjdpunktssyfte även om existensen skulle vara temporär.
Om slutmål och höjdpunktssyften inte kan existera, då kan de inte vara rätt riktning att söka svaren i. Om vi söker ett permanent tillstånd, är det då inte mest förnuftigt och realistiskt att finna ett redan existerande permanent tillstånd: oupphörlig förändring som ger oss upplevelser och överraskningar och förhindrar oss från att bli uttråkade; samt vår inre medvetandekärna som upplever utan att förändras. Och om detta inre observerande Själv inte förändras under livet (kunskap och erfarenhet ej inräknat då även detta observeras av vårt inre Själv) kan det då vara så att dess beståndsdelar inte kan lösas upp i mindre delar och därmed inte försvinna?
Även om vi inte kan bevisa eller veta om medvetandets kärna verkligen är permanent eller inte, kan vi ändå börja formulera den enda förnuftiga riktningen: inte ett slutmål men ett mål av närvaro, av att uppskatta och leva i ögonblicket. Detta innebär inte ett upphörande av planering eller trivialiserande av framtiden, men planering bör stödja fortsatt närvaro och uppskattning av varje kommande ögonblick med mottaglighet, öppenhet och intresse. Ju högre livsform desto mindre återupprepning och mer variation är dessutom nödvändigt för hälsa och tillfredsställelse.
I fråga om syfte söker vi då inte längre efter det i framtiden i form av ideal att uppnå, men söker istället efter syften i vad vi är just nu. Det vill säga att vara och att manifestera det vi är. Istället för att fråga oss om vi har ett syfte att åstadkomma i framtiden, bör vi fråga om vi, med den natur vi fått, tjänar en funktion i en värld av anslutna processer; en "funktion" likt hur olika mikroorganismer stöder högre arter, och hur arter stöder ett större ekosystem, o s v.
Vår värdering blir därmed den kunskap om verkligheten vi etablerat; riktning blir ögonblicket; och förbättring (utveckling) blir synkronisering eller medflöde med verklighetens konfigurering eller tidlösa orsak, vilken är bortom tid och polariteter (motsatser).
Värdering: sanning, yttersta verklighetens principer
Riktning: ögonblicket, bli mer det vi är
Förbättring: medflöde med verklighetens lagar
Vad som är att betrakta som fel värdering är därmed kunskap som inbillar oss om att vi måste eller bör uppnå mål eller permanenthet i framtiden; vilket är fel, orealistisk och meningslös (fåfänglig) riktning; och leder till försämring i och med ett kämpande emot verkligheten. Så det som ökar inbillningar och motsatstänkande och får oss att sträva i en omöjlig riktning, vilket både slösar våra energier och distraherar oss från närvaro och vad vi redan är, är därmed motsatsen till utveckling eller förbättring.
Fel värdering: inbillning och felaktig kunskap
Fel riktning: fokus på mål i framtiden, bli annat än det du är
Fel utveckling: kämpande emot verkligheten
Så vi har nått slutsatsen att den mest logiska riktningen är att manifestera eller vara det vi redan är, fullfölja vår "funktion" i relation till vår naturliga omgivning, vilket bör leda till en djupare tillfredsställelse med en riktig känsla av frihet och mening. Fel riktning är fokus på att bli det vi inte är (genom att sätta upp mål i framtiden) vilket riskerar att rubba funktionen i det vi är, och samtidigt motarbetar tillfredsställelse och känsla av frihet eller mening genom att "invalidera" våra naturliga energier och försöka ersätta, kontrollera, eller förändra dem med påhittade idéer, fantasier eller mål bortom nuet vilka inte är rätt "näring."
Detta leder i sin tur till slutsatsen att vi behöver veta och lära känna "vad vi är" som främsta mål, och det är här vikten av självkännedom kommer in i bilden...
Att förstå oss själva och människan
Vi måste veta vem och vad vi är. Vem är jag? Vad vill jag? Vad behöver jag? Vi måste gå från ohämmade fantasier till verklighet och egen natur. För att förstå vår natur måste vi kika på de olika aspekterna av vår natur som måste övervägas i en förnuftig slutsats:
1. Vår psykologiska natur.
2. Vår biologiska (eller fysiska) natur.
3. Vår kulturellt förvärvda och uppfostrade natur.
4. Vår omgivning och omständigheter vi måste förhålla oss till.
Varje människa har en subjektiv, psykologisk natur (sinne) och en extern biologisk natur (kropp). Detta är individen. Men människor existerar inte separat från andra eller sin omgivning. Varje människa kommer, och måste oundvikligen, att börja imitera omgivningen för att kunna kommunicera och överleva i miljön. Detta sker med eller utan medveten fostran från omgivningen. "Förvärv" (kultur, kunskap, språk) kan därmed inte separeras från vår natur. Slutligen är vi även styrda av yttre omständigheter, vilka alltid påverkar vår hälsa och våra val till minst lika stor grad som våra inre psykologiska "böjelser."
Så för att ens kunna röra oss eller välja rätt riktning för hälsa, utveckling, funktion (syfte, mening), och tillfredsställelse, måste vi finna ett sätt att hantera alla dessa fyra dimensionerna av vår verklighet. Kulturen måste först förse oss med rätt kunskap innan något annat är möjligt, och det är t ex syftet med Tidlös utbildning och denna text. Så det börjar där. Förståelse måste bli en del av vår natur, istället för okunnighet, lögner och inbillningar. Det är första steget. Utveckling börjar därmed paradoxalt inte från vår egen natur, vilken är för partisk och okunnig, men från externa faktorer för att sedan nå våra inre, äkta faktorer.
Men även om vi har rätt kunskap eller personlig erfarenhet och börjar agera mer autentiskt genom självkännedom, kommer alltid yttre faktorer att blanda sig i och ofta arbeta emot oss. Vi måste därmed även ha ett skydd mot att yttre omständigheter ska kunna dra ner vår känsla av välmående. Ett sådant skydd är bäst konstruerad på två dimensioner: förbättring av yttre omständigheter (andra människors och kulturens attityd) och inre omständigheter (egna attityder till inre och yttre omständigheter). Är vi en marionettdocka vars hälsa och tillfredsställelse är dömd att vara beroende av det som händer, eller har vi något val i frågan? Finns det något vi kan göra? Har vi fri vilja, och hur manifesterar vi den?
Det är här frågan om fri vilja kommer in i bilden, vilket är ett väsentligt inslag i självkännedom: är det människor själva som agerar, och om inte – kan de uppnå fri vilja och därmed ansvarstagande?
Om vi kikar på samtliga fyra ovanstående faktorer, kan vi nå slutsatsen att människor inte har mycket fri vilja. Både vår psykologiska och biologiska natur (vilka vi inte valde) samt kulturens influenser och yttre omständigheter utgör vad vi kan kalla för "Frilösa människan" – ett offer, ett medium, och ett uttryck av orsaksmässig kausalitet. Denna orsaksmässiga kausalitet, i sin tur, har sin grund eller yttersta verklighet i den tidigare etablerade "tidlösa orsaken" som reglerar rörelse och sakers väsen.
Så vi utgår från att människor inte är ansvariga, och, om det överhuvudtaget går att göra människor ansvariga, behöver vi arbeta för det genom rätt undervisning och praktik. Denna undervisning, i sin tur, måste innehålla undervisning om att vi inte har fri vilja eller kan ta ansvar ännu; att rätt utbildning, och särskilt utbildning i självkännedom, är nödvändigt först. Utbildning som en ny "orsakskälla" genom att närma oss (emulera) tidlösa orsaken istället för automatiska reaktioner vi inte valt.
Faktorer som rådande ekonomiska villkor, att människor styrs av pengaincitament, o s v, behöver ändras. Men denna förändring går inte att uppnå genom de vanliga sociala revolutionerna, för de leder bara till maktbyte från en grupp till en annan med mer eller mindre påstridig tyranni. Istället behöver vi en förnuftig utbildning. Annars kan vi aldrig nå sann naturlighet och hälsa. Vår främsta fiende just nu är civilisationen själv, inte människans natur.
Denna utbildning måste ta sig an felaktig undervisning som ger oss en felaktig bild av människan (t ex att hon redan är fri och ansvarig eller att vårt ekonomiska system är något naturligt). Denna falska bild av människan, självbedrägeri, kan vi kalla för "Maskerade människan." Även om "Maskerade människan" är inbillat eller falskt istället för verkligt och naturligt, är det ändå ett väsentligt inslag i självkännedom – att "driva ut falska idéer" likt exorcism.
Tidlösa orsaken, i sin tur, som vi alltid bör hålla i minnet, formulerar vi genom A-X-Ö: två polariteter (A och Ö) som orsakar rörelse (X).
Detta är den enklare delen i självkännedom. Efter det här börjar självkunskap bli mer komplex.
Vi har hittills tagit upp två aspekter av självkännedom:
Frilösa människan
Maskerade människan
Vad som återstår är "Biologiska människan," "Naturliga människan," "Temporära människan" och "Tidlösa människan."
"Biologiska människan" är vår fysiska kropp med dess organ och funktioner. Kunskap om den här aspekten av oss själva är viktigt för att upprätthålla fysisk hälsa genom att äta förnuftigt, inte stressa, veta hur mycket sol vi tål, vilka sjukdomar vi kan skydda oss mot, o s v. Det här är en viktig del i självkunskap, men det är även den del som redan uppmärksammas mest i vår kultur. Det finns redan massor av information och rådgivning kring hur vi bäst håller våra kroppar hälsosamma så därför prioriterar jag det inte i Tidlös utbildning.
"Naturliga människan" är våra individuella energimönster och preferenser – instinkter. Det är här vi slutligen når den relevanta delen av självkännedom när det kommer till individens "syfte" och "funktion." Det är den här delen av oss själva som behöver uppmärksamhet och självuttryck för att uppleva känslan av frihet och substans. Samtidigt är det den del av oss själva som löper störst risk att ej bli accepterad, både av individen själv och andra människor. Det är orsaken till mycket skam, avundsjuka och frustration som leder till ökad själviskhet och hänsynslöshet både mot oss själva och andra.
Vår biologiska kropp kan även den ge upphov till liknande negativa känslor, så man skulle kunna säga att dessa två aspekter är sammanfogade. Vårt fysiska utseende, om inte förklädd med kulturellt förvärv (så som kläder, smink, operationer), är ofta ett uttryck av våra inre energier och instinkter. Kroppen ger energierna vad de behöver, och energierna ger kroppen vad den behöver. Detta leder till vad vi känner till som fenotyp, karaktär, personlighetstyp, o s v. En hel gestalt som går att analysera från olika vinklar. Men det är lättare att separera omständigheter och kulturellt förvärv från denna gestalt än våra biologiska och psykologiska energier. Självkännedom och självacceptans kräver studie där vi betraktar och tar in information om oss själva både från utsidan och insidan.
I denna kontext blir det även nödvändigt att ta upp vår syn på evolution. Vår nuvarande Darwinistiska syn på evolution har en tendens att komma i vägen för självacceptans och acceptans av andra människor. Vilket "syfte" eller "funktion" kan en individ ha i en världsbild där evolution är en slumpmässig olyckshändelse som inte ger individuella varelser något annat syfte eller riktning än att överleva och föra vidare sina gener?
Om vi antar att Darwins teori är korrekt, hur främjar vi en hälsosam attityd med fokus på acceptans och självacceptans som inte vill lägga sig i eller manipulera genom idéer om rashygien (eugenik) och selektiv avel? Detta är en återvändning till ursprungsfrågan av vad som är förbättring (eller utveckling), rätt riktning, och rätt (eller fördelaktigast) värdering. Som vi har sett genom historien har eugenik aldrig varit en enhetlig idé eller rörelse om vad som verkligen är god börd eller "förbättring." Vilket är samma misstag som alltid: att inte etablera en objektiv standard eller måttstock att orientera sig kring.
Våra slutsatser (vår standard) var tidigare att rätt värdering är kunskap om verkligheten (eller sanning, förståelse); rätt riktning är ögonblicket; och förbättring (eller utveckling) är synkronisering eller medflöde med verklighetens konfigurering eller tidlösa orsak, vilken är bortom tid och polariteter (motsatser). Och hela idén med eugenik slår sig mot det här. Idéer om rashygien och selektiv avel nervärderar ögonblicket i och med blicken mot framtida ideal. Det faktum att den inte börjar med att begrunda objektiv värdering avslöjar partiskhet och subjektivitet framför sanning, och eftersom den bedömer saker som "bra" och "dåligt" strävar den emot verkligheten och dess orsaksmekanismer. Och att kämpa emot denna verklighet leder bara till frustration och lidande för både eugeniker och deras offer eller framavlade människor. Låt oss säga att de lyckades avla fram sin idealbild av människan: hur enformig, trist och förutsägbar skulle då inte världen och samhällen vara? Och hur skulle dessa enformiga individer klara sig om omständigheterna i miljön förändrades och nya talanger plötsligt krävs som inte avlats fram? Variation är ett säkrare kort att satsa på.
Men vi behöver inte stanna där i vår analys. Det finns goda anledningar att ifrågasätta om särskilda kvaliteter ens kan ärvas hos människor som hos djur. Har ett geni aldrig producerat en medelmåttig avkomma, eller en medelmåttig människa aldrig producerat ett geni? Om vi är uppmärksamma och kommer ihåg våra erfarenheter väl, och inte låter oss hypnotiseras av evolutionära teorier, finner vi inte sällan att barn och syskon inte bara kan skilja sig rejält från sina föräldrar, men även från varandra trots att de har liknande genetiska drag på utsidan. Hur är det här kompatibelt med Darwinistisk teori och hur hanteras detta i eugenik?
En annan fråga: har det någonsin existerat en människa som bemästrade både intelligensen och skaparkraften hos genier som Mozart, DaVinci, Tesla eller Einstein med den fysiska styrkan och arbetskraften hos en bonde, sportig atlet eller erövrare; samt den omtänksamma och kärleksfulla tendensen hos glädjespridare, helare, älskare, och goda föräldrar? Även om en sådan individ skulle vara målet med selektiv avel, var finner vi de bästa kandidaterna? Ofta beror sådana människors särskilda förmåga på en extrem obalans. Vi vet att "nördar" inte är ideala som bönder eller glädjespridare, att idrottsmän inte är ideala som konstnärer eller filosofer, och att kärleksfulla människor betraktats som feminina och irrationella i och med sin prioritering av känslor eller att bli omtyckt av alla. Det existerar stereotyper som verkar vara tidlösa. Igen, hur förklarar vår nuvarande evolutionsteori dessa ständigt återkommande stereotyper och liknande mönster? Borde inte en av dessa kategorier blivit den dominanta och silat bort de andra kategorierna vid någon historisk tidpunkt?
Tänk om vår nuvarande syn på biologisk evolution inte är helt korrekt? Tänk vilket slöseri med bekymmer och spekulation kring "de bästas överlevnad" och rashygien vi hade kunnat slippa om det etablerats att det bara är inbillningar och felaktig kunskap. Och, när vi analyserar det noggrant, ser det då inte ut som om något är fel med den vanliga Darwinistiska synen på världen? Den förklarar inte arters samverkan i ekosystemet särskilt väl, och inte heller uppkomsten av "människotyper" i vår art. Den förklarar inte de enorma skutt vi ser i det fossila arvet, så som den kambriska explosionen.
Kritik av vår nuvarande vetenskap, så som den rådande evolutionsteorin, är kanske inte nödvändig för att upprätthålla våra hittills etablerade parametrar för utvärdering av värdering, riktning, och förbättring. Men om våra nuvarande teorier har brister kan det inte skada att etablera en mer förnuftig eller sannolik teori, om än så bara som en platshållare. Förståelse och sanning är trots allt vår högsta värdering i dessa parametrar. Därför föreslår Tidlös utbildning idén om ett "evigt metamorfos mönster" där arter och fenotyper (så som människotyper) uppstår enligt lag utefter för-etablerade förvandlingspunkter i tid och rum för att tjäna en funktion eller syfte i miljön. Det enklaste exemplet på detta är den fantastiska koordinationen mellan enorma mängder arter i naturliga ekosystem.
Men när det kommer till människan har vi att göra med en mer komplex varelse. Skuttet från djur och primater till en högre tänkande varelse som dessutom kan bli självmedveten och opartisk utgör en lika stor evolutionär revolution som skuttet från materia till liv. Och som jag tidigare påpekat är mindre återupprepning och mer variation nödvändigt för hälsa och tillfredsställelse i en sådan högre livsform.
Förutom högre medvetande existerar tre viktiga skillnader mellan människan och lägre djurarter. Den första skillnaden är att vi har svårt att anpassa oss till eller upprätthålla kontakt med djurrikets ekosystem. Den andra skillnaden är att de individuella medlemmarna i den mänskliga arten är mer olika varandra i fråga om kvaliteter än hos lägre arter. Den tredje skillnaden är att människor har betydligt mer kapacitet för aggressivitet och fientlighet mot medlemmar av den egna arten än vad djur har, samt avsaknaden av någon annan naturlig fiende som kan balansera denna tendens. Slutsatsen av denna analys måste bli att människan utgör, mer än någon annan art, ett eget "ekosystem" eller "djungel" inom sig själv, där både konflikt och samarbete mellan olika arter ersatts av konflikt och samarbete mellan olika individuella medlemmar och organisationer (likasinnade) inom den mänskliga arten. Med andra ord upprätthålls den nödvändiga balansen i "människoriket" av människan själv för att maximera variationen av stimulation och upplevelser för det högre medvetandet, som behöver mer för att bli tillfredsställd än lägre djurarter.
På grund av det kan "människotyper" liknas vid olika djurarter, fast på en större och mer sofistikerad skala. Därmed bör människotyper även, i teorin, utgöra särskilda syften och funktioner i "mänsklighetens organism", eller "mänsklighetens ekosystem." Men hur identifierar vi dessa olika typer så att vi kan analysera deras funktion? Vi gör det genom att etablera en typologi som kan organisera våra upptäckter och hålla dem kvar i minnet. I människans "ekosystem" ersätts fåglar med "nördar" och de som drömmer sig bort från världen (intellektuell natur); fyrfota djur ersätts med de sociala och emotionella (däggdjursnatur); och kräldjur eller insekter ersätts med de enkla, handlingsorienterade människorna som föredrar återupprepande tradition (rutinmässig natur), o s v.
De tre huvudkategorierna blir de vi uppmärksammat:
* De intellektuella (fågelnatur)
* De känslomässiga (däggdjursnatur)
* De handlingsorienterade (kräldjursnatur)
Dessa tre kategorier är grunden för majoriteten typologier och har samtidigt en analogi i människans tredelade hjärna:
* Hjärnbarken (primathjärnan)
* Limbiska systemet (däggdjurshjärnan)
* Hjärnstammen (reptilhjärnan)
I Tidlös utbildning kan dessa tre grundkategorier dessutom delas upp i nio primärkategorier och slutligen 81 mer specifika typer som bör ge en hyfsat tillfredsställande överblick av "Naturliga människan" och våra potentiella funktioner hos arten. Självkännedom kan uppnås utan en typologi, men om typologin kommer tillräckligt nära verkligheten kan den säga en hel del om kontexten vi befinner oss i och främja nya sätt att betrakta oss själva på som kan vara ett bra stöd för hälsa och självacceptans.
Denna typologi kallas i Tidlös utbildning för "Partiskhet psykologi" och går att finna i mer detalj under verktyg. De tekniska namnen för de tre grundkategorierna är (som vi kan se i modellen) Sapientiam, Gratum, och Morem.
Nu kommer vi till de sista två aspekterna av självkännedom: "Temporära människan" och "Tidlösa människan."
"Temporära människan" kan hänvisa till alla övriga aspekter av oss själva förutom "Tidlösa människan" (d v s de tidigare aspekter jag redan pratat om), men primärt hänvisar det till våra temporära attityder och förhållningssätt till världen. Detta indikerar ofta hur utvecklade vi är och var vi befinner oss i relation med "Tidlösa människan."
"Tidlösa människan" är det innersta och mest permanenta vi är. Det är vår riktiga och slutliga identitet som upplevs som en observerande självuppmärksamhet eller ren medvetenhet som är svår att beskriva eller definiera genom symboler och språk. Ofta är vi inte ens medvetna om denna inre aspekt av oss själva för vi identifierar med någon av de tidigare nämnda aspekterna och hittar på idéer om vad vi är eller vill vara. Många människor har dock i alla tider blivit påminda om detta djupare eller "högre" Jag genom t ex andlighet eller religioner, och man kan säga att konceptet utgör grunden för all religion (där vissa religioner med tiden avvikit från denna grund). Det har även varit ett inslag i filosofi. Idag dyker konceptet dessutom ibland upp i psykterapeutiska sammanhang, även om det kanske inte är så vanligt. Carl Jung försökte representera det genom idén om det "kollektiva omedvetna", men det är svårt att avgöra om han verkligen begrep sina inspirationskällor.
Så "Tidlösa människan" är med andra ord, tekniskt sett, inte något nytt i mitt system. Men samtidigt är det nödvändigt att inkludera och formulera om det på nytt eftersom det är en verklighet som ofta glöms bort och som dessutom (i dess traditionella uttrycksformer) lätt feltolkas av individer som försöker förstå antika system, religioner och filosofier (t ex Carl Jung och Jordan B. Peterson). Därför kommer det för många att upplevas som nytt, vilket är ett effektivt sätt att undvika fördomar och invanda tankegångar mot gammal jargong som täcker över de riktiga idéerna. Och om någon vill argumentera att detta inte är den riktiga kärnan i t ex religion och filosofi, då måste den snart medge att mitt koncept är nytt och dessutom överlägset något annat i fråga om objektiva parametrar för hälsa och utveckling.
Vad som gör Tidlösa människan viktig är att det är den enda aspekten av självkännedom som kan hantera omständigheter som är bortom vår kontroll genom en attitydsförändring. Vi skulle kunna säga att Tidlösa människan, eller det inre vittnet, är den enda aspekt av oss själva som kan agera fritt genom val av attityd och avsikt. Och eftersom moral är beroende av frihet och fri vilja, kan bara Tidlösa människan agera moraliskt, samt definiera vad som är moraliskt, nämligen en skiftning i attityd och ökande av förståelse om verkligheten.
Så vi ska nu kika närmare på dessa parametrar för hälsa och utveckling. Följande är en modell eller illustration av "Tidlösa människan" i mitt system som även inkluderar "Temporära människan" (vilken också är tidlös i sin ständiga förändring eller attitydskiftning tills den kan fly denna återupprepning).
Modellen av Tidlösa människan är tekniskt sett inte nödvändig, bara konstruerad som användbart stöd för minnet samt analogi med antika system och modeller. (Ni kanske finner den bekant, men jag har inte plats att gå in exakt på vad den är anpassad efter i den här texten.) I modellen har jag valt att illustrera vår djupaste och rena medvetenhet som de observerande ögonen i centrum och är analogiska med "A".
Kontrast eller polaritetsprincipen illustreras av de båda eldslågorna eller ljusen och representerar både analogi och icke-dualism (analogiska med "Ö"). Det är en symbol för självkontroll eller upplysthet/pånyttfödelse.
Cirkeln som omger dessa symboler illustrerar den tidlösa kretsloppsrörelsen (analogisk med "X") och har även en avsiktlig likhet med solen som är en antik symbol för klarsyn eller förståelse (ljus).
De tolv kategorierna runt denna cirkel representerar attitydstadier eller psykologiska inkarnationer (skepnadsformer), beroende på grad av inbillning genom kausalitet, som återupprepar sig i människors liv ("Temporära människan") och är anslutna med sju medvetenhetsnivåer (vandrande ljus), människans fyrdelade natur (psykologiska element), och de tre tidlösa principerna (kvaliteter).
Det ursprungliga barndomstillståndet kan sägas ligga vid den skepnad som i modellen kallas "naiv" och är skriven i svart skrift som symbol för kroppen i människans fyrdelade natur och representeras av hypnos eller inbillning. Stadiet i sig är inringat i blå färg vilket representerar medvetenhetsnivå 3 (eftersom jag bara hade fyra färgpennor har jag använt svart till nivå 4-7), och besitter även kvaliteten "aktivitet" (+) vilket innebär "aktiv inbillning" som det naiva barnet har i brist på kunskap och erfarenheter.
Att gå igenom vad varje skepnad eller temporär tyngdpunkt innebär i detalj skulle ta upp för mycket tid och jag har redan beskrivit dem på sidan om Tidlösa människan under verktyg, så istället kommer jag bara göra en kort sammanfattning.
Vad som vanligtvis händer i en människas liv, psykologiskt, är att de förlorar sin naivitet eller oskuldsfullhet efter att ha blivit "drabbade" (nästa skepnad) av något oväntat. En upplevelse av smärta och obehag. Detta i sin tur leder till frestelse att bli en "anklagare" som börjar bedöma saker som "gott" och "ont," "bra" och "dåligt," o s v. Om denna anklagelse eller förföljelse fortsätter och blir överdriven kommer individen bli en destruktiv och hänsynslös "demon" som orsakar mer lidande än förbättring och rättvisa. Går även detta för långt utan upphörande av tendensen kan individen bara sluta som en "ruin" av en människa, besegrad av verkligheten. Det är lägsta botten och härifrån kan utveckling bara gå uppåt. Det första tecknet på nytt hopp är en "ångerfullhet" (samvetet) efter erfarenhet om att deras ambition var omöjlig och kontraproduktiv.
Därefter kan individen återgå till att försöka leva ett vanligt liv, som en mödosam "knegare" fokuserad på materiellt välstånd, eller genom att överge sig själv och "sälja sin själ" som en "prostituerad" (metaforiskt) för att flyta med den rådande kulturen och uppnå någon form av status/acceptans, eller med en intellektuell eller "akademisk" sysselsättning för att undvika det hårda livet så mycket som möjligt och fokusera på andra dimensioner. När även allt detta leder till en känsla av meningslöshet eller otillfredsställelse kan individen till slut återvända till ursprungstillståndet fast denna gång utan naivitet och med erfarenheter som stöd för minnet. Detta leder till acceptans, början till självkännedom (främst egna begränsningar), uppgivenhet, mottaglighet och möjlighet att bli en "sökare." Finner individen rätt influenser som överensstämmer med egna erfarenheter (känner av smaken av sanning) kan individen till slut påbörja tränings- eller uppoffringsprocessen till att nå riktig visdom, självförverkligande och substansfullhet – att bli "tidlös" med stabil mark att stå på, vilket gör det svårt eller omöjligt att falla tillbaka i de tidigare temporära tyngdpunkterna igen (i detta liv).
De sju medvetenhetsnivåerna som de tolv attitydstadierna går igenom kan sammanfattas som följande:
(Nivå 1) Tidlöshetmedvetande – klarsynt, permanent, motsatsöverstigande, icke-vidfäst, vis, autentisk.
(Nivå 2) Vaksammedvetande – träning i rätt utbildning, koncentration, uppoffring.
(Nivå 3) Desillusionmedvetande – uppgivenhet, mottaglighet, normal (barndomstillståndet).
(Nivå 4) Skepsismedvetande – idékonstruktioner, verklighetsflykt, distraherande mål.
(Nivå 5) Tjusmedvetande – attraktion, stark hypnos, självövergivande anpassning, reaktiv, tillgjord.
(Nivå 6) Rutinmedvetande – stelhet, stark materiell världslighet, ytlig pedantiskhet, icke-filosofisk.
(Nivå 7) Blindhetsmedvetande – blind, kortvarig, kvävande, dåraktig, motarbetar visdom.
För mer detaljerad information, se kategorin "Utvärderingskompass" under verktyg i höger kolumn.
Denna typ av parametrar stöds av den yttersta verklighetens principer som överstiger mänsklig partiskhet likt räkneoperationer (ekvationer) och ger oss stabil mark som i matematik, istället för vanlig medioker tankeverksamhet eller inbillad partisk och linjär mållogik som leder till frustration och besvikelse.
Som påminnelse av vad vi gått igenom kan vi enkelt sammanfatta några av våra viktigaste slutsatser gällande visdom som följande:
Riktning: nuet, närvaro, planering för närvaro.
Värdering: tidlösa orsaken (yttersta verklighetens principer), Tidlös utbildning, självkännedom.
Tillfredsställelse: känsla av substans från ärliga självuttryck och icke-undvikande närvaro, medvetenhet, kunskap om att du har en funktion och stödjer andra.
Självförverkligande: ärlighet/naturlighet och icke-vidfästhet/mottaglighet (självkontroll) utan identifiering.
Moral: Motsatsöverstigande medvetenhet, icke-dualism, ökande av medvetenhet.
Sann aktivitet: förståelse, välja opartisk eller annorlunda attityd istället för automatiska reaktioner.
Framgång: självförverkligande med det ovanstående, allintresse (kärlek).
Ansvarstagande: Försök att förstå innan något annat görs, självkännedom, vidarebefordring av tidlös visdom.
För att göra det lättare för människor att komma ihåg vad vissa ord bör peka på när det kommer till dessa "ekvationer" eller tidlösa parametrar, har jag påbörjat en ordlista under verktyg där folk själva kan slå upp det ord de vill ha tidlös vägledning till istället för att ge mediokra svar i, t ex, diskussioner och liknande. Det kan också fungera som sammanfattning för de som bara vill ha "snabba svar" och inte orkar sätta sig in i teorier och långa resonemang som kan fördunkla poängen.
