Andreas Carlund


Vem är jag?

Jag är en autodidaktisk filosof och sökare efter svar på väsentliga frågor som "Vad är människan?", "Varför har människor så svårt att komma överens?", "Vad är vårt rimligaste syfte/funktion i världen?", och "Hur kan vi bli mer tillfredsställda och må bättre?" Det vill säga: Hur kan vi lösa våra problem? I början kom jag från en konstnärlig utbildningsväg men kände mig begränsad av visuella medier då mitt tema blev allt mer frustrationen som väcks av andra människor och ville förstå dem mer än att bara konfrontera det hela konstnärligt. Mina lärare uppmuntrade mig att arbeta självbiografiskt men för mig var det inte tillräckligt.

När jag vanligtvis får frågan vem jag är, brukar jag svara att det inte är viktigt vem jag är bara människor förstår det jag förmedlar. Men kanske kan det vara till fördel både för mig själv och för mitt arbete om människor vet mer om mig. Och med mig menar jag inte personliga meritutsagor, men min personliga motivering och varför det här är viktigt för mig.

Människor bör vara försiktiga med att lägga vikt vid personliga meritutsagor om författare, auktoriteter, o s v. Varje text bör stå eller falla genom dess egna inneboende meriter. Logik, när den är lätt att se, övervinner alltid betyg och jargong från så kallade auktoriteter. En viktig poäng som min undervisning ämnar förmedla är just att vara försiktig kring meritutsagor och auktoriteter. Mänsklig klumpighet och inkompetens är normen i vår kultur, inte undantaget. Och denna rätt skrämmande insikt ligger till grund för en stor del av min motivering att förmedla min egen undervisning och kunskap. Om jag, som inte har varken hög akademisk utbildning eller år av erfarenhet inom något professionellt yrke, ändå känner mig tvungen att ta ansvar för visdom och förnuftig kultur, visar det bara på hur illa situationen är när det kommer till kompetens kring vidarebefordring av diverse sanningar.

Det finns förstås många ämnesområden där jag har en del tillit till andra människors kompetens eller själv inte kan avgöra om de har rätt kunskap och information eller inte. Det är naturligt att lyssna på de som är mer informerade. Men det jag fokuserar på är det jag värderar mest och definitivt inte ser mycket kunskap om, förutom fragmenterat i vissa obskyra böcker eller läror som ofta antingen glömts bort med tiden eller varit dold genom en onödigt svårbegriplig jargong och felaktigheter jag själv varit tvungen att mödosamt rätta till. Med andra ord saker som det inte finns utbildning om, och därmed inte möjlighet att få intyg i till att börja med.

En av mina avsikter är att göra varje människa till sin egen auktoritet genom att lära dem vissa tidlösa grundprinciper för kunskap där referenser, betyg, o s v, helt enkelt ersätts med verkligheten, med logik och med resultat. Det är viktigt för mig att min kunskap sprids ut i kulturen så brett som möjligt, då det krävt tid, ansträngning, uppoffring, och en hel del blind tur för att inskaffa den. Så mycket är bortom ens egen makt att man har tur om man råkar på vissa skatter och rikedomar. Och för mig har förståelse och klarsyn alltid varit de viktigaste rikedomarna att nå. Min egen personliga erfarenhet och livssituation har inte heller varit oviktig. Och att sprida ut kunskapen så brett och vitt som möjligt genom att ge människor en möjlighet att besitta den är det enda som försäkrar att kunskapen lever vidare och når människor genom den allsmäktiga lagen om orsak och verkan.

Kanske, om jag trodde att det här livet var det enda och inte misstänkte att reinkarnation är en verklighet, skulle jag inte bry mig lika mycket om att sprida den här kunskapen. Men om vi kommer återvända till den här planeten igen med allt vi lärt oss bortglömt, då vill jag inte behöva gå igenom detta onödiga mödosamma och smärtsamma arbete samt erfarenhet igen. Särskilt inte när det till hög grad är beroende av slumpen och bred tillgänglighet! Det kanske inte låter helt osjälviskt eller altruistiskt, men jag tror på att det är viktigt att vara ärlig och detta är vad som ger mitt arbete en potentiell bakgrund av desperation. Jag känner av ett obekvämt uppdrag som jag helst skulle överlåta åt andra, men som jag för tillfället måste satsa helhjärtat på själv.

Vi är på väg mot en katastrof och det är inte bara våra efterkommande som kommer lida konsekvenserna medan vi är säkra i ett religiöst "paradis" eller en ateistisk "icke-existens." Vi själva kommer få skörda vad vi som kollektiv sår, och därför sår jag väldigt bra kunskap för att förbättra min egen och alla andras kausalitetsriktning. Av denna anledning är kunskap om reinkarnation också potentiellt ett väsentligt inslag i min utbildning, även om jag hoppades att den inte skulle vara det då reinkarnation kan vara svårt att bevisa. Men reinkarnation kan ses som en pågående undersökning eller hypotes från mina slutsatser mer än ett dogmatiskt inslag i utbildningen. Personligen är jag helst på den säkra sidan när det gäller hur jag lever, ifall reinkarnation skulle vara realitet.

En annan motivering har varit min egen svårighet att kommunicera, vilket härrör från både min egen individuella natur och från min brist på självkunskap samt svårigheten att förstå andra utan någon vettig vägledning. Jag ser det dock som en dygd att jag velat förstå både mig själv och andra, till skillnad från de många som inte känner av sin egen ytliga substanslöshet eller som avsiktligt undviker att förstå. Och naturligtvis finns det även en relation mellan min egen svårighet att uttrycka mig eller kommunicera, och min starka drivkraft att förstå vem och vad jag själv är. Därmed fann jag att det är just kunskap, förståelse och filosofi (bortsett från en viss konstverksamhet) jag är lämpad för, och varför andras krav och även mina egna idéer ibland varit orimliga och även skadligt okunniga. Det skrämmer mig även när jag tänker på hur mycket värre det lätt kunde ha varit.

Som sagt, ett betyg säger nästan ingenting om en individ. I vardagliga livet känner vi väldigt intelligenta människor som aldrig gjorde eller klarade prov i skolan. Det har funnits stora författare och matematiker som var dåliga elever i skolan, även i de ämnen som de senare blev experter i. Ett brinnande intresse, ifrågasättande, och slumpmässigt möte med rätt influenser vid rätt tillfälle är oftare till mer nytta än att klara prov och slösa pengar på högskolor. Forskning inom personlighetspsykologi har dessutom visat att korrelationen mellan kreativ intelligens och skolbetyg är noll, då betyg enbart visar hur bra en individ är på att imitera redan existerande kunskap och modeller. Höga betyg och diplom visar bara på hög anpassningsförmåga och kapacitet för imitering, inte intelligens eller ens riktig förståelse.

Det faktum att jag inte har en hög akademisk utbildning eller diplom, att jag är självlärd, är i själva verket en fördel då mycket inom utbildning är just rutinmässig imitation och ibland även ren indoktrinering. Forskare och akademiker fruktar dessutom utfrysning om de föreslår en radikal idé och bryr sig inte sällan mer om karriär och anseende än sanningen. Den utbildande träning som t ex nästan alla vetenskapsmän får idag nervärderar personlig kunskap, ökar stelhet, och pratar mer om öppenhet än vad som faktiskt praktiseras. Träningsfakulteterna tas som ej ifrågasatta auktoritära modeller, och elever belönas om de imiterar dem. Någon avvikelse från dessa träningsmodeller i "okonventionella" riktningar kan ofta förstöra chansen att personen får de nödvändiga diplomen för att kunna arbeta som vetenskapsman i ett särskilt kunskapsområde, o s v.

Vi vet dessutom att människor oftare tar efter sina förebilder än utbildade pedagoger. Beviset på att den här principen styr är att folk ständigt konfronterar kändisar med huruvida de är bra förebilder eller ej. Vi är alla ansvariga för att skapa jargong, vanor, och normer utan att vi tänker på det. Med andra ord är vi alla delaktiga i att forma och vidarebefordra kulturen, inte bara pedagogerna. Vi behöver därmed alla ta ansvar, och att utbilda alla till att kunna ta ansvar.

Det är redan en princip inom vetenskapsteorin att till exempel en hypotes eller ett resonemang bedöms lika oavsett vem som undersöker dess riktighet. Alldeles för mycket är onödig etikett, paketering, och professionalism som snarare används för att dölja fel och ursäkta auktoritärt agerande även när det överstiger egen lämplighet och kompetens. Känslan av att någon vet och är tilltalande är tillräckligt. I min utbildning och kulturella stil gömmer vi oss inte bakom meriter, utan visar svagheter och påverkar andra direkt med vår kunskap, hälsosamhet, ärlighet, och frigjorda naturlighet.